Varje månad kostar Filmkoll $20 i webbhotellskostnader (http://mediatemple.net/webhosting/gs/) för Alexander. Om du gillar det vi gör, skänk gärna en slant via PayPal.
$0 / $20.00 raised
Senaste donatorn! (Tack till dig!)
Peter Lindberg gave
to "Donera till webbhotellskostnaderna, dec 2009 (Filmkoll.se)"
Skrämmande händelser skakar en liten by i norra Tyskland. Omänskliga och förnedrande händelser som förtrycker oskyldiga och svaga.
Hur vuxna, framstående män kuvar sina fruar och barn.
Denna svartvita film är en perfektionists verk. Skådespelarna gör en enastående insats, i synnerhet barnen. All glädje och varenda tår är makalöst genuint. De spelar som om det är på riktigt, på liv och död. Med en säker ton har Michael Haneke skapat en film där varje scen är nödvändig. För att försöka få oss att förstå, vad som egentligen pågår. När auktoritära fäder agar sina barn och är respektlösa mot kvinnor. När våld och rädsla är lika självklart som sömmar i ett lapptäcke.
Men, allting börjar hemifrån. Våld, kränkning och härskarteknik sker på platser där man egentligen ska känna sig trygg. Den här filmen illustrerar uppfostrings- och familjekulturer som kanske var roten till fascismens och nazismens framväxt. Var skulle annars den omänskliga ondskan och hatet gro?
Och det är kanske ödets ironi att jag och mitt sällskap väljer att ta en promenad istället för att åka kollektivtrafik hem. Eftersom vi på vägen möts av ett knytnävsslag.
Det är uppenbart att slaget kommer från gärningsmannen, men var kommer den obegränsade ilskan och hatet ifrån?
Det är kanske så det är.
Allting börjar kanske hemifrån.*
* Föräldrarnas roll är central. Om föräldrarnas möjligheter att ge barnet god omsorg är begränsad till exempel på grund av missbruk, psykisk sjukdom eller om föräldrarna i övrigt har svårt att utveckla goda känslomässiga relationer till barnet påverkar det barnets risk för att utveckla kriminellt beteende. Det gör också olämpliga uppfostringsmetoder, skilsmässa med mera. – Brå – Brottsförebyggande rådet – Vilka barn blir kriminella som vuxna?
A Couple Of Dicks går nu mera under det kanske inte lika spännande namnet Cop Out.
Detta är den första Kevin Smith-filmen som inte är skriven utav honom själv. Även om trailern inte visar så mycket av Kevin Smiths färgglada språk så lovar han att själva filmen kommer att innehålla desto fler runda ord.
Förutom huvudpersonerna Bruce Willis och Tracy Morgan så har filmen en gedigen uppsättning intressanta skådespelare.
Nyss hemkommen från en öl och årets ”suprisemovie” på Stockholms filmfestival har filmen fortfarande inte riktigt lagt sig till rätta, det infann sig en konstig och dyster känsla i magen efter att man lämnade biosalongen. Filmen i fråga visade sig, efter mycket om och men, vara bröderna Coens nya film A Serious Man, en svart och tragisk komedi om en judisk familjefar i 1970års medelklassamerika.
Eftersom bröderna Coen tillsammans med Quentin Tarantino, av de (nya) aktiva filmskaparna som finns att tillgå, är de som jag själv håller högst i kurs blev jag naturligtvis överlycklig av att helt plötsligt infinna mig i en biograf som visar deras senaste film en dag innan den får premiär i Sverige.
Inte visste jag vad jag skulle förvänta mig heller då Bröderna Coen har en tendens att ständigt utforska nya grunder och genres inom filmens värld istället för att fortsätta producera nya filmer inom samma område (läs gärna: Roland Emmerich, som i dagarna har varit aktuell med sin nya film 2012.) Till min förvåning visar det sig att A Serious Man bygger väldigt mycket på religion och just då den judiska religionen och mytologin. Man skulle kunna säga att A Serious Man helt enkelt är en berättelse om Job, som i gamla testamentet utsätts för Guds prövningar, fast utspelad i modern tid.
Dock finns den härliga Coen-andan med svartkomik och humor fortfarande kvar och mixen av detta lyften filmen ytterliggare ett steg
I och med detta kan jag lova er att hur dyster och tragisk det än må vara så kommer ni skratta. A Serious Man har Sverigepremiär den 25 december. En Coenfilm bör ej missas, tag chansen att se den på bio. Det blir så mycket bättre då.
När man ser trailern till ”Zombieland” kan man tro att det är någon nörd som fått lite för stor budget för sin zombiefilm. Men faktum är att det var en väldigt snygg, välskriven och på sina ställen nästan lite djup film.
Huvudpersonen spelas av Jesse Eisenberg som för mig är en ny uppenbarelse. Han spelar en nördig kille med clownfobi och gör det väldigt bra. Hans framtoning påminner lite om Michael Cera fast med en lite rappare käft. Jag har en stark känsla av att vi kommer att få se mycket mer från honom. Något lite fnissigt är att den enda fakta om honom på imdb i skrivande stund är att hans mamma jobbar som professionell clown och i filmen är hans nemesis just en clown.
Denna film har ett av de coolaste intron jag sett. Metallica och zombiedreggel i slow motion är verkligen ett vinnande koncept. Huvudpersonen har en regelbok han följer och uppdaterar under filmens gång. I introt presenteras dessa regler som också poppar upp på olika kreativa och snygga vis under hela filmen.
Upplägget påminner faktiskt en del om ”Dödligt Vapen” med en galning (Woody Harrelson / Mel Gibson) som mår som bäst när han får dämpa sina känslor genom att kötta zombies och en motsats (Eisenberg / Danny Glover) som vill göra allt enligt regelboken. Och visst är Zombieland en fartfylld zombiekomedi med en hel del köttgnagarscener men den har också ett upplägg som skulle fungera precis lika bra i ”road trip”-film eller som sagt en actionkomedi från åttiotalet . Med andra ord en zombiefilm med extra allt.
Antar att det är obligatoriskt att jämföra filmen med ”Shaun of the Dead”. Skillnaden mellan ”Shaun of the Dead” och ”Zombieland” är att ”Shaun of the Dead” är en parodi på zombiefilm medan ”Zombieland” är en renodlad zombiekomedi. Likheten är å andra sidan att båda lyckats behålla värmen i denna genre där filmerna lätt antingen blir för humorbefriade eller för oseriösa och kalla (typ ”Scary Movie” och resten av filmerna med stor röd text som slutar på ”movie”).
Även om man inte är fan av genren är det här en väldigt underhållande film. Filmen kanske faller dit på lite klichéer men det gör ingenting för när eftertexterna rullar känns det ändå nästan som att ha åkt en bergodalbana som tagit slut alldeles för fort.
Existerar kärlek vid första ögonkastet? Finns det något som kan kallas för ödet? (500) Days of Summer handlar om just dessa frågeställningar.
Tom Hansen (Joseph Gordon-Lewitt) tror kompromisslöst på äkta kärlek och ödet. Tom är en ung man vars arkitektdrömmar inte riktigt uppfyllts, istället arbetar han på ett företag där han skriver diverse gratulationskort. Men hans liv förändras drastiskt när han för första gången träffar den nya assistenten på företaget, Summer Finn (Zooey Deschanel). Summer delar dock inte Toms tankar angående ödet och kärlek vid första ögonkastet, faktum är att Summer inte tror på kärlek överhuvudtaget. Kärleken, om det nu finns någon, är inte alltid en smärtfri och underbar process. Är det möjligtvis så att Tom glorifierar kärleken? För visst vill man alltid att ens förväntningar ska stämma överens med verkligen, men det händer sällan. (500) Days of Summer summerar, genom flashbacks, Tom Hansens 500 dagar med Summer Finn.
(500) Days of Summer kan i sin icke linjära struktur ibland verka osammanhängande men regissören Marc Webb har istället vänt detta till sin egen fördel genom ett lekfullt och idérikt regisserande. Och efter en lite tråkig och intetsägande inledning växer filmen sig stark när de båda huvudkaraktärernas relation sätts i fokus. Webb tänjer på gränserna för den normala strukturen och de normer som vi är vana att se i en kommersiell romantisk film. Något som han har lyckats väldigt bra med. Den uppmärksamme åskådaren kan även njuta av filmens ständiga referenser till konst, musik och film. Detta ger (500) Days of Summer ytterligare en dimension. Filmen mättar även den kunskapsrike åskådarens behov och får denne att känna sig träffad, om än på en annan nivå, än den allmänna åskådaren.
Soundtracket då? Regina Spektor, The Smiths, Doves, Black Lips, Simon & Garfunkel, Feist, Wolfmother och Mumm-Ra med mera. Det går knappt att bli bättre, en underbar blandning av känt och okänt. Musiken har onekligen en väldigt stor del i filmen, lyssna och upptäck.
Marc Webbs debutfilm är sannerligen en modern och gripande romantisk film som gemene man ej bör gå miste om.
(500) Days of Summer har premiär den 23 oktober på utvalda biografer i Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala. Gå dit, låt er förföras av kärleken och drunkna i Zooey Deschanels vackra blåa ögon. Det är värt vartenda litet öre.
När fick du en andra chans? Kommer du ihåg vad du gjorde med den? Kommer du ens ihåg varför du fick den?
I Boy A har Jack Burridge väntat på en andra chans i 10 år, för att få känna sig levande igen och för att få glömma de minnen som plågat honom under åren i fängelset. Alla andra utanför har också väntat, men för att berätta att han egentligen inte är värd den chansen. Att han aldrig ska få glömma det brott han en gång begått.
Boy A är en vacker och under ytan en tragisk film, men där det redan i första scenen går att sympatisera med den sköra karaktären Jack, spelad av Andrew Garfield. I det kala rum Jack sitter i med sin övervakare, som kommer att agera som en slags fadersfigur, går det inte att känna av någon oro i honom för vad som väntar utanför utan istället en förväntan i hans blick om att få börja det nya liv han förbereds för. Jacks historia från förr som filmen spelar upp för åskådaren är genom Jacks suddiga återblickar som den då 14-årige Eric Wilson, och får oss att begrunda på den tunga ryggsäck han fortfarande måste bära på efter alla dessa år men trots det försöker leva med. Bilderna i återblickarna speglar de skuldkänslor han troligtvis kommer få leva med resten av sitt liv vilka förstärks av media, de som påminner om det monster som nu blivit frisläppt från fängelset.
Skyddad av sin nya identitet får Jack ändå uppleva hur det är att vara fri och ha ett vuxet liv, men frågan är hur länge?
Baserad på en novell av Jonathan Trigell, och med inslag av element från ett liknande fall som hände i Storbritannien i början av 90-talet, är Boy A en film som behandlar temat rättvisa och förlåtelse. Den som tittar på filmen får en inblick av hur det är att vara på den andra sidan, känslan om hur det är att vara jagad för en skuld som är betalad och att kämpa för att försonas med sitt förflutna. Det är en film som visar en ung mans kamp för botgörelse och hoppet om förlåtelse för något som många tycker är oförlåtligt. Men framförallt är det en film som får dig att tänka på om när en brottsling har sonat för sitt brott och återigen kan ses som en människa. Om det ens går.
Jag tror på fullaste allvar att Garden State och You and me and everyone we know kommer få sällskap av en trevlig liten film som independentälskare kommer uppskatta.
