Juno
Du måste ha bott under en sten för att missa hajpen om Juno. De som talar extra högt om Juno är de som gillar Garden State och Me and you and everyone we know. Det finns såklart undantag.
Foto: Copyright Twentieth Century Fox 2008, All rights reserved
På bion noterade jag att jag var den ende av manligt kön som frivilligt satte sig ner i biostolen för att se det som DN kallade för tjejkomedi de andra hade kommit dit troligen ofrivilligt ditsläpade av sina flickvänner. De av kvinnligt kön var majoritet i salongen. Under själva filmen så utgjorde tjejerna mer eller mindre en kör av ”Naaw”-ljud i hela biosalongen tätt följt av mitt skratt på grund av situationens komik.
Allting börjar omgående, det visar sig att Juno (Ellen Page) är gravid. Hon bestämmer sig för att behålla barnet (eftersom fostret redan har fått naglar) och tänker adoptera bort den till den perfekta familjen. Lättare sagt än gjort. Ett barn är inte något man bakar under en natt, en perfekt familj är inte så lätt att hitta.
Filmen är estetiskt tilltalande och jag kommer på mig själv att skratta åt detaljerna. Trots det oroades jag över replikerna som är väl genomtänkta och är så pass väl formulerade att de överträffar verkligheten, jag tänker på Gilmore girls standard. Men sen lossnar det. Till skillnad från Gilmore girls har manusförfattaren Diablo Cody tänkt igenom handlingen så väl att filmen inte kommer gå till historien för att bara leverera punchlines. Hon återkopplar lustigheter som är värda att återanvända och det uppskattar publiken, i stand up-världen kallas det callback.
Det Juno erbjuder är 90 minuter kärlek, den kommer inte förändra ditt liv men kanske på hur du ser på komedier. En smartare komedi än Juno är svår att hitta i filmmörkret 2008.