Skrämmande händelser skakar en liten by i norra Tyskland. Omänskliga och förnedrande händelser som förtrycker oskyldiga och svaga.
Hur vuxna, framstående män kuvar sina fruar och barn.
Denna svartvita film är en perfektionists verk. Skådespelarna gör en enastående insats, i synnerhet barnen. All glädje och varenda tår är makalöst genuint. De spelar som om det är på riktigt, på liv och död. Med en säker ton har Michael Haneke skapat en film där varje scen är nödvändig. För att försöka få oss att förstå, vad som egentligen pågår. När auktoritära fäder agar sina barn och är respektlösa mot kvinnor. När våld och rädsla är lika självklart som sömmar i ett lapptäcke.
Men, allting börjar hemifrån. Våld, kränkning och härskarteknik sker på platser där man egentligen ska känna sig trygg. Den här filmen illustrerar uppfostrings- och familjekulturer som kanske var roten till fascismens och nazismens framväxt. Var skulle annars den omänskliga ondskan och hatet gro?
Och det är kanske ödets ironi att jag och mitt sällskap väljer att ta en promenad istället för att åka kollektivtrafik hem. Eftersom vi på vägen möts av ett knytnävsslag.
Det är uppenbart att slaget kommer från gärningsmannen, men var kommer den obegränsade ilskan och hatet ifrån?
Det är kanske så det är.
Allting börjar kanske hemifrån.*
* Föräldrarnas roll är central. Om föräldrarnas möjligheter att ge barnet god omsorg är begränsad till exempel på grund av missbruk, psykisk sjukdom eller om föräldrarna i övrigt har svårt att utveckla goda känslomässiga relationer till barnet påverkar det barnets risk för att utveckla kriminellt beteende. Det gör också olämpliga uppfostringsmetoder, skilsmässa med mera. – Brå – Brottsförebyggande rådet – Vilka barn blir kriminella som vuxna?
Jag tror på fullaste allvar att Garden State och You and me and everyone we know kommer få sällskap av en trevlig liten film som independentälskare kommer uppskatta.
En klok människa har en gång i tiden sagt att en fantastisk film har tre ingredienser: kärlek, spänning och humor. Det är precis vad In the land of women har. Precis den man behövde när det blev svårt. En annan klok människa sa att kärlek är ibland inte alltid så lätt. Det är samma människa som gjorde att jag behövde en film som In the land of women.
Klichéer ställs upp på rad. Små små filmscener man vill ha i sin ficka och ta fram ibland. Jag vet. Jag vet en pojke som försökte leva som på film. Försökte samla på sig filmscensminnen genom att skapa sådana situationer, månskenspromenader, storslagna ord i brev, tårar under träd och regn. Allt vid rätt tillfälle. Men han har också lärt sig att livet inte är som på film.
En film som är som livet skulle bli en tråkig film. En film om livet och de små små fröerna av drömmar en människa är en film man vill se. När det blir svårt vill man inte se verkligheten när verkligheten tar tag i ens ben och släpar en med ansiktet mot asfalten.
Adam Brody som har spelat en söt nörd i The O.C. spelar en söt intellektuell manusförfattare som skriver mjukporr. Jag lyckas med att både få sympatisk och admirativ identifikation. En ung man som får sitt hjärta krossat, en ung man med en begåvning att formulera sig och samtidigt ta sitt liv och sin omgivning på allvar och med iskallt lugn. Alla har vi väl någon gång fått ett krossat hjärta eller kommer kanske få ett. Men alla kan inte vara så överjävligt precisa som Brody gestaltar, hjälten i filmen, Carter Webb.
Carter Webb har blivit iskallt dumpad av sitt livs kärlek Sofia. Nedbruten åker han till sin mormor med svepskälet att ta hand om sin senila, knäppa, komiska och klichéförpackade mormor. Men för att egentligen få ihop sitt liv igen.
Så han går igenom filmen med händerna i fickorna och försöker få distans till saker och upptäcker att han hamnar i ett land med kvinnor. Och om det någonsin kommer bli svårt för mig igen, med det som inte är så lätt. Då stryker realismen på tårna. Då kommer jag se hur Webb försöker få ihop det igen. Hur han försöker skriva ett nytt kapitel, i ett land med kvinnor.
Stockholm är som en välkomnande hand som greppar dig, som sen släpper men ändå låter dig stanna kvar i värmen.
En stad som andas om dagen och viskar om natten. En stad som byggs på höjden av människors berättelser.
Vi får träffa dem som fortsätter att förflytta sig resten av dygnet utanför storstadsbornas fönster, om natten, och de första som tar emot den nya dagen. Filmen Om natten öppnar lite upp nattmänniskorna, vi får höra berättelser om liv, död, konst, kärlek, musik, hemlöshet, hopp, glädje och tacksamhet. En film som inte bara fantiserar om vad personerna som sitter framför dig på tunnelbanan har för inneboende historier. En film som går mycket längre. En film som talar med dem.
En film som håller dig i handen, en film som får dig att känna av livet igen. För när har du tänkt på något utanför din krocktestade bubbla senast?
Stockholm är människorna vi inte kan. Stockholm är den ständigt pulserande staden.
Om natten öppnar en liten dörr in till den euforiska, kärleksfulla och ibland farliga staden. Du kanske sugs in men kommer alltid att veta att hjärtan slår ibland andra på käften, drömmer sig bort i vimlet eller förlorar sitt slag. Om natten skildrar berättelser som lägger sig som en enorm väv över hela Stockholm. En omöjlig väv att vika ihop och ta på.
När kamerorna stängdes av var inte väven och människorna densamma.
Men vi har en liten aning om vad vi egentligen inte riktigt visste om natten.
Du måste ha bott under en sten för att missa hajpen om Juno. De som talar extra högt om Juno är de som gillar Garden State och Me and you and everyone we know. Det finns såklart undantag.
Foto: Copyright Twentieth Century Fox 2008, All rights reserved
På bion noterade jag att jag var den ende av manligt kön som frivilligt satte sig ner i biostolen för att se det som DN kallade för tjejkomedi de andra hade kommit dit troligen ofrivilligt ditsläpade av sina flickvänner. De av kvinnligt kön var majoritet i salongen. Under själva filmen så utgjorde tjejerna mer eller mindre en kör av ”Naaw”-ljud i hela biosalongen tätt följt av mitt skratt på grund av situationens komik.
Allting börjar omgående, det visar sig att Juno (Ellen Page) är gravid. Hon bestämmer sig för att behålla barnet (eftersom fostret redan har fått naglar) och tänker adoptera bort den till den perfekta familjen. Lättare sagt än gjort. Ett barn är inte något man bakar under en natt, en perfekt familj är inte så lätt att hitta.
Filmen är estetiskt tilltalande och jag kommer på mig själv att skratta åt detaljerna. Trots det oroades jag över replikerna som är väl genomtänkta och är så pass väl formulerade att de överträffar verkligheten, jag tänker på Gilmore girls standard. Men sen lossnar det. Till skillnad från Gilmore girls har manusförfattaren Diablo Cody tänkt igenom handlingen så väl att filmen inte kommer gå till historien för att bara leverera punchlines. Hon återkopplar lustigheter som är värda att återanvända och det uppskattar publiken, i stand up-världen kallas det callback.
Det Juno erbjuder är 90 minuter kärlek, den kommer inte förändra ditt liv men kanske på hur du ser på komedier. En smartare komedi än Juno är svår att hitta i filmmörkret 2008.
