Nyss hemkommen från en öl och årets ”suprisemovie” på Stockholms filmfestival har filmen fortfarande inte riktigt lagt sig till rätta, det infann sig en konstig och dyster känsla i magen efter att man lämnade biosalongen. Filmen i fråga visade sig, efter mycket om och men, vara bröderna Coens nya film A Serious Man, en svart och tragisk komedi om en judisk familjefar i 1970års medelklassamerika.
Eftersom bröderna Coen tillsammans med Quentin Tarantino, av de (nya) aktiva filmskaparna som finns att tillgå, är de som jag själv håller högst i kurs blev jag naturligtvis överlycklig av att helt plötsligt infinna mig i en biograf som visar deras senaste film en dag innan den får premiär i Sverige.
Inte visste jag vad jag skulle förvänta mig heller då Bröderna Coen har en tendens att ständigt utforska nya grunder och genres inom filmens värld istället för att fortsätta producera nya filmer inom samma område (läs gärna: Roland Emmerich, som i dagarna har varit aktuell med sin nya film 2012.) Till min förvåning visar det sig att A Serious Man bygger väldigt mycket på religion och just då den judiska religionen och mytologin. Man skulle kunna säga att A Serious Man helt enkelt är en berättelse om Job, som i gamla testamentet utsätts för Guds prövningar, fast utspelad i modern tid.
Dock finns den härliga Coen-andan med svartkomik och humor fortfarande kvar och mixen av detta lyften filmen ytterliggare ett steg
I och med detta kan jag lova er att hur dyster och tragisk det än må vara så kommer ni skratta. A Serious Man har Sverigepremiär den 25 december. En Coenfilm bör ej missas, tag chansen att se den på bio. Det blir så mycket bättre då.
Existerar kärlek vid första ögonkastet? Finns det något som kan kallas för ödet? (500) Days of Summer handlar om just dessa frågeställningar.
Tom Hansen (Joseph Gordon-Lewitt) tror kompromisslöst på äkta kärlek och ödet. Tom är en ung man vars arkitektdrömmar inte riktigt uppfyllts, istället arbetar han på ett företag där han skriver diverse gratulationskort. Men hans liv förändras drastiskt när han för första gången träffar den nya assistenten på företaget, Summer Finn (Zooey Deschanel). Summer delar dock inte Toms tankar angående ödet och kärlek vid första ögonkastet, faktum är att Summer inte tror på kärlek överhuvudtaget. Kärleken, om det nu finns någon, är inte alltid en smärtfri och underbar process. Är det möjligtvis så att Tom glorifierar kärleken? För visst vill man alltid att ens förväntningar ska stämma överens med verkligen, men det händer sällan. (500) Days of Summer summerar, genom flashbacks, Tom Hansens 500 dagar med Summer Finn.
(500) Days of Summer kan i sin icke linjära struktur ibland verka osammanhängande men regissören Marc Webb har istället vänt detta till sin egen fördel genom ett lekfullt och idérikt regisserande. Och efter en lite tråkig och intetsägande inledning växer filmen sig stark när de båda huvudkaraktärernas relation sätts i fokus. Webb tänjer på gränserna för den normala strukturen och de normer som vi är vana att se i en kommersiell romantisk film. Något som han har lyckats väldigt bra med. Den uppmärksamme åskådaren kan även njuta av filmens ständiga referenser till konst, musik och film. Detta ger (500) Days of Summer ytterligare en dimension. Filmen mättar även den kunskapsrike åskådarens behov och får denne att känna sig träffad, om än på en annan nivå, än den allmänna åskådaren.
Soundtracket då? Regina Spektor, The Smiths, Doves, Black Lips, Simon & Garfunkel, Feist, Wolfmother och Mumm-Ra med mera. Det går knappt att bli bättre, en underbar blandning av känt och okänt. Musiken har onekligen en väldigt stor del i filmen, lyssna och upptäck.
Marc Webbs debutfilm är sannerligen en modern och gripande romantisk film som gemene man ej bör gå miste om.
(500) Days of Summer har premiär den 23 oktober på utvalda biografer i Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala. Gå dit, låt er förföras av kärleken och drunkna i Zooey Deschanels vackra blåa ögon. Det är värt vartenda litet öre.
