Kick-Ass kommer från regissören Mathew Vaughn som tidigare gjort filmerna Layer Cake och Stardust. Mathew kan verkligen konsten att få saker att se coola ut. Filmer i superhjältegenren har en förmåga att lätt tippa ner i töntfacket när de överger seriositeten. Även den här filmen hade kunnat tippa ner där men glider i stället rakt ner i charmfacket. Mycket tack vare Hit-Girl (spelad av Chloe Moretz) som är urgrym, i ordets alla bemärkelser.
Huvudpersonen Dave Lizewski (Aaron Johnson), som varken är bra på sport eller pwnar i TV-spel, har börjat fundera på om han inte skulle ta och bli superhjälte. Han kan inte förstå att det finns så många Paris Hilton-wannabes men inte en enda superhjälte-wannabe. Efter att ha beställt en våtdräkt/hjälteutstyrsel på nätet och gett sig ut för att leta ondingar upptäcker han att han inte är ensam om att vilja ta lagen i egna händer.
Även om filmens universum ser ganska mycket annorlunda ut än vårt så bryr man sig hela tiden om hur det går för karaktärerna. Kick-Ass lyckas med konsten att både parodera och hylla superhjältegenren. Även dialogen och musiken är av väldigt hög kvalitet. Både smart, cool och härligt klyschig.
Fightingscenerna varierade mycket i stil och kunde ena stunden ha samma skitiga råhet som Oldboy och i nästa vara glassig som i en Jackie chan-film.
Efter att ha sett de grafiskt färgstarka trailerserna av filmen kan man få lite av en chock när man märker att språket är dubbelt så färgstarkt. Misstänker att många mammor kommer bli kinkiga efter att ha köpt den här filmen till sina barn.
Den här filmen är kanske inget för DN-damer. Men den är definitivt för alla som växte upp med drömmen om att någon skulle spilla ett par deciliter mutagen över oss.
Skrämmande händelser skakar en liten by i norra Tyskland. Omänskliga och förnedrande händelser som förtrycker oskyldiga och svaga.
Hur vuxna, framstående män kuvar sina fruar och barn.
Denna svartvita film är en perfektionists verk. Skådespelarna gör en enastående insats, i synnerhet barnen. All glädje och varenda tår är makalöst genuint. De spelar som om det är på riktigt, på liv och död. Med en säker ton har Michael Haneke skapat en film där varje scen är nödvändig. För att försöka få oss att förstå, vad som egentligen pågår. När auktoritära fäder agar sina barn och är respektlösa mot kvinnor. När våld och rädsla är lika självklart som sömmar i ett lapptäcke.
Men, allting börjar hemifrån. Våld, kränkning och härskarteknik sker på platser där man egentligen ska känna sig trygg. Den här filmen illustrerar uppfostrings- och familjekulturer som kanske var roten till fascismens och nazismens framväxt. Var skulle annars den omänskliga ondskan och hatet gro?
Och det är kanske ödets ironi att jag och mitt sällskap väljer att ta en promenad istället för att åka kollektivtrafik hem. Eftersom vi på vägen möts av ett knytnävsslag.
Det är uppenbart att slaget kommer från gärningsmannen, men var kommer den obegränsade ilskan och hatet ifrån?
Det är kanske så det är.
Allting börjar kanske hemifrån.*
* Föräldrarnas roll är central. Om föräldrarnas möjligheter att ge barnet god omsorg är begränsad till exempel på grund av missbruk, psykisk sjukdom eller om föräldrarna i övrigt har svårt att utveckla goda känslomässiga relationer till barnet påverkar det barnets risk för att utveckla kriminellt beteende. Det gör också olämpliga uppfostringsmetoder, skilsmässa med mera. – Brå – Brottsförebyggande rådet – Vilka barn blir kriminella som vuxna?
Nyss hemkommen från en öl och årets ”suprisemovie” på Stockholms filmfestival har filmen fortfarande inte riktigt lagt sig till rätta, det infann sig en konstig och dyster känsla i magen efter att man lämnade biosalongen. Filmen i fråga visade sig, efter mycket om och men, vara bröderna Coens nya film A Serious Man, en svart och tragisk komedi om en judisk familjefar i 1970års medelklassamerika.
Eftersom bröderna Coen tillsammans med Quentin Tarantino, av de (nya) aktiva filmskaparna som finns att tillgå, är de som jag själv håller högst i kurs blev jag naturligtvis överlycklig av att helt plötsligt infinna mig i en biograf som visar deras senaste film en dag innan den får premiär i Sverige.
Inte visste jag vad jag skulle förvänta mig heller då Bröderna Coen har en tendens att ständigt utforska nya grunder och genres inom filmens värld istället för att fortsätta producera nya filmer inom samma område (läs gärna: Roland Emmerich, som i dagarna har varit aktuell med sin nya film 2012.) Till min förvåning visar det sig att A Serious Man bygger väldigt mycket på religion och just då den judiska religionen och mytologin. Man skulle kunna säga att A Serious Man helt enkelt är en berättelse om Job, som i gamla testamentet utsätts för Guds prövningar, fast utspelad i modern tid.
Dock finns den härliga Coen-andan med svartkomik och humor fortfarande kvar och mixen av detta lyften filmen ytterliggare ett steg
I och med detta kan jag lova er att hur dyster och tragisk det än må vara så kommer ni skratta. A Serious Man har Sverigepremiär den 25 december. En Coenfilm bör ej missas, tag chansen att se den på bio. Det blir så mycket bättre då.
