När man ser trailern till ”Zombieland” kan man tro att det är någon nörd som fått lite för stor budget för sin zombiefilm. Men faktum är att det var en väldigt snygg, välskriven och på sina ställen nästan lite djup film.
Huvudpersonen spelas av Jesse Eisenberg som för mig är en ny uppenbarelse. Han spelar en nördig kille med clownfobi och gör det väldigt bra. Hans framtoning påminner lite om Michael Cera fast med en lite rappare käft. Jag har en stark känsla av att vi kommer att få se mycket mer från honom. Något lite fnissigt är att den enda fakta om honom på imdb i skrivande stund är att hans mamma jobbar som professionell clown och i filmen är hans nemesis just en clown.
Denna film har ett av de coolaste intron jag sett. Metallica och zombiedreggel i slow motion är verkligen ett vinnande koncept. Huvudpersonen har en regelbok han följer och uppdaterar under filmens gång. I introt presenteras dessa regler som också poppar upp på olika kreativa och snygga vis under hela filmen.
Upplägget påminner faktiskt en del om ”Dödligt Vapen” med en galning (Woody Harrelson / Mel Gibson) som mår som bäst när han får dämpa sina känslor genom att kötta zombies och en motsats (Eisenberg / Danny Glover) som vill göra allt enligt regelboken. Och visst är Zombieland en fartfylld zombiekomedi med en hel del köttgnagarscener men den har också ett upplägg som skulle fungera precis lika bra i ”road trip”-film eller som sagt en actionkomedi från åttiotalet . Med andra ord en zombiefilm med extra allt.
Antar att det är obligatoriskt att jämföra filmen med ”Shaun of the Dead”. Skillnaden mellan ”Shaun of the Dead” och ”Zombieland” är att ”Shaun of the Dead” är en parodi på zombiefilm medan ”Zombieland” är en renodlad zombiekomedi. Likheten är å andra sidan att båda lyckats behålla värmen i denna genre där filmerna lätt antingen blir för humorbefriade eller för oseriösa och kalla (typ ”Scary Movie” och resten av filmerna med stor röd text som slutar på ”movie”).
Även om man inte är fan av genren är det här en väldigt underhållande film. Filmen kanske faller dit på lite klichéer men det gör ingenting för när eftertexterna rullar känns det ändå nästan som att ha åkt en bergodalbana som tagit slut alldeles för fort.
Existerar kärlek vid första ögonkastet? Finns det något som kan kallas för ödet? (500) Days of Summer handlar om just dessa frågeställningar.
Tom Hansen (Joseph Gordon-Lewitt) tror kompromisslöst på äkta kärlek och ödet. Tom är en ung man vars arkitektdrömmar inte riktigt uppfyllts, istället arbetar han på ett företag där han skriver diverse gratulationskort. Men hans liv förändras drastiskt när han för första gången träffar den nya assistenten på företaget, Summer Finn (Zooey Deschanel). Summer delar dock inte Toms tankar angående ödet och kärlek vid första ögonkastet, faktum är att Summer inte tror på kärlek överhuvudtaget. Kärleken, om det nu finns någon, är inte alltid en smärtfri och underbar process. Är det möjligtvis så att Tom glorifierar kärleken? För visst vill man alltid att ens förväntningar ska stämma överens med verkligen, men det händer sällan. (500) Days of Summer summerar, genom flashbacks, Tom Hansens 500 dagar med Summer Finn.
(500) Days of Summer kan i sin icke linjära struktur ibland verka osammanhängande men regissören Marc Webb har istället vänt detta till sin egen fördel genom ett lekfullt och idérikt regisserande. Och efter en lite tråkig och intetsägande inledning växer filmen sig stark när de båda huvudkaraktärernas relation sätts i fokus. Webb tänjer på gränserna för den normala strukturen och de normer som vi är vana att se i en kommersiell romantisk film. Något som han har lyckats väldigt bra med. Den uppmärksamme åskådaren kan även njuta av filmens ständiga referenser till konst, musik och film. Detta ger (500) Days of Summer ytterligare en dimension. Filmen mättar även den kunskapsrike åskådarens behov och får denne att känna sig träffad, om än på en annan nivå, än den allmänna åskådaren.
Soundtracket då? Regina Spektor, The Smiths, Doves, Black Lips, Simon & Garfunkel, Feist, Wolfmother och Mumm-Ra med mera. Det går knappt att bli bättre, en underbar blandning av känt och okänt. Musiken har onekligen en väldigt stor del i filmen, lyssna och upptäck.
Marc Webbs debutfilm är sannerligen en modern och gripande romantisk film som gemene man ej bör gå miste om.
(500) Days of Summer har premiär den 23 oktober på utvalda biografer i Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala. Gå dit, låt er förföras av kärleken och drunkna i Zooey Deschanels vackra blåa ögon. Det är värt vartenda litet öre.
När fick du en andra chans? Kommer du ihåg vad du gjorde med den? Kommer du ens ihåg varför du fick den?
I Boy A har Jack Burridge väntat på en andra chans i 10 år, för att få känna sig levande igen och för att få glömma de minnen som plågat honom under åren i fängelset. Alla andra utanför har också väntat, men för att berätta att han egentligen inte är värd den chansen. Att han aldrig ska få glömma det brott han en gång begått.
Boy A är en vacker och under ytan en tragisk film, men där det redan i första scenen går att sympatisera med den sköra karaktären Jack, spelad av Andrew Garfield. I det kala rum Jack sitter i med sin övervakare, som kommer att agera som en slags fadersfigur, går det inte att känna av någon oro i honom för vad som väntar utanför utan istället en förväntan i hans blick om att få börja det nya liv han förbereds för. Jacks historia från förr som filmen spelar upp för åskådaren är genom Jacks suddiga återblickar som den då 14-årige Eric Wilson, och får oss att begrunda på den tunga ryggsäck han fortfarande måste bära på efter alla dessa år men trots det försöker leva med. Bilderna i återblickarna speglar de skuldkänslor han troligtvis kommer få leva med resten av sitt liv vilka förstärks av media, de som påminner om det monster som nu blivit frisläppt från fängelset.
Skyddad av sin nya identitet får Jack ändå uppleva hur det är att vara fri och ha ett vuxet liv, men frågan är hur länge?
Baserad på en novell av Jonathan Trigell, och med inslag av element från ett liknande fall som hände i Storbritannien i början av 90-talet, är Boy A en film som behandlar temat rättvisa och förlåtelse. Den som tittar på filmen får en inblick av hur det är att vara på den andra sidan, känslan om hur det är att vara jagad för en skuld som är betalad och att kämpa för att försonas med sitt förflutna. Det är en film som visar en ung mans kamp för botgörelse och hoppet om förlåtelse för något som många tycker är oförlåtligt. Men framförallt är det en film som får dig att tänka på om när en brottsling har sonat för sitt brott och återigen kan ses som en människa. Om det ens går.
En klok människa har en gång i tiden sagt att en fantastisk film har tre ingredienser: kärlek, spänning och humor. Det är precis vad In the land of women har. Precis den man behövde när det blev svårt. En annan klok människa sa att kärlek är ibland inte alltid så lätt. Det är samma människa som gjorde att jag behövde en film som In the land of women.
Klichéer ställs upp på rad. Små små filmscener man vill ha i sin ficka och ta fram ibland. Jag vet. Jag vet en pojke som försökte leva som på film. Försökte samla på sig filmscensminnen genom att skapa sådana situationer, månskenspromenader, storslagna ord i brev, tårar under träd och regn. Allt vid rätt tillfälle. Men han har också lärt sig att livet inte är som på film.
En film som är som livet skulle bli en tråkig film. En film om livet och de små små fröerna av drömmar en människa är en film man vill se. När det blir svårt vill man inte se verkligheten när verkligheten tar tag i ens ben och släpar en med ansiktet mot asfalten.
Adam Brody som har spelat en söt nörd i The O.C. spelar en söt intellektuell manusförfattare som skriver mjukporr. Jag lyckas med att både få sympatisk och admirativ identifikation. En ung man som får sitt hjärta krossat, en ung man med en begåvning att formulera sig och samtidigt ta sitt liv och sin omgivning på allvar och med iskallt lugn. Alla har vi väl någon gång fått ett krossat hjärta eller kommer kanske få ett. Men alla kan inte vara så överjävligt precisa som Brody gestaltar, hjälten i filmen, Carter Webb.
Carter Webb har blivit iskallt dumpad av sitt livs kärlek Sofia. Nedbruten åker han till sin mormor med svepskälet att ta hand om sin senila, knäppa, komiska och klichéförpackade mormor. Men för att egentligen få ihop sitt liv igen.
Så han går igenom filmen med händerna i fickorna och försöker få distans till saker och upptäcker att han hamnar i ett land med kvinnor. Och om det någonsin kommer bli svårt för mig igen, med det som inte är så lätt. Då stryker realismen på tårna. Då kommer jag se hur Webb försöker få ihop det igen. Hur han försöker skriva ett nytt kapitel, i ett land med kvinnor.
1994 var året då Kevin Smith debuterade som regissör, producent, skådespelare och manusförfattare med sin film ”Clerks.”. Sedan den här filmen gjordes har han hunnit bygga upp ett mindre universum med filmer och böcker som bland annat refererar till varandra, serietidningar och kultfilmer som ”Star Wars”. Hans filmproduktionsföretag heter ”View Askew Production” och universumet han byggt upp kallar han ”View Askewniverse”. Hela filmen kostade sammanlagt $27,000 och finansierades bland annat genom att Kevin Smith sålde av sin seriesamling. Något som han nog inte ångrar idag eftersom att han med de $230,000 som filmen drog in efter att ha vunnit ”Filmmakers trophy” på ”Sundance Film Festival” kunde köpa tillbaka sin seriesamling. Filmen utspelar sig näst intill uteslutande i och kring butiken ”Quick stop groceries” och Kevin Smith har minst sagt varit konstruktiv för att variera scenerna i filmen. Det finns till och med en hockeymatch som utspelar sig på taket av ”Quick stop”.
Det som utmärker denna nördarnas konung är att han sätter dialogen i centrum, vilket man verkligen märker i Clerks. Det finns ingen film som genererat så många internskämt och citat i min bekantskapskrets som ”Clerks”-filmerna gjort (det finns en minst lika sevärd uppföljare) och för att inte missa något rekommenderar jag att man ser den med engelsk textning (svensk om man inte är så bra på engelska). Dialogen kan uppfattas som ganska hård och vulgär men är under ytan väldigt mänsklig och varm. Filmen fick till och med hårdaste censuren av MPAA enbart grundat på monologen, något som i och för sig överklagades och senare sänktes.
Handlingen börjar med att man får se hur Dante Hicks (Brian O’Halloran) påtagligt trött och sliten blir inringd till jobbet på sin lediga dag. Dante Hicks är 22 år, har hoppat av skolan och börjar känna pressen att han måste göra något med sitt liv. Eller som hans vän, Randal (Jeff Anderson) som jobbar i videoaffären mitt emot uttrycker det ”Shit or get of the pot”. Randal är aldrig rädd att tala om sanningen för folk och han är inte typen som förfinar den heller. När Randal, en halvtimme för sent, väl kommer till jobbet går han, istället för att öppna upp butiken, raka vägen in till ”Quick stop”, snackar skit med Dante och förolämpar kunder. Den här dagen visar sig bli en lång och inte helt problemfri arbetsdag för Dante. Någon har bland annat tryckt tuggummi i hänglåsen för skyltfönstren (en snygg nödlösning från Kevin Smiths sida eftersom alla inomhusscener spelades in efter stängningsdags när det började bli mörkt ute) så Dante gör en hemmagjord skyllt med hjälp av skoputs och underlakan med texten ” I ASSURE YOU WE ARE OPEN” och hänger upp över de stängda skyltfönstren. ”I’m not even supposed to be here today” är en replik som Dante då och då uppgivet utbrister genom hela filmen. Denna replik är något som Smith refererar till i näst intill alla av hans filmer. Förutom dessa två huvudpersoner får vi träffa ett antal andra unika karaktärer bland annat Jay (Jason Mewes) och Silent Bob (självaste Kevin Smith) som två pundare som står och dealar utanför affären. En utav mina favoritscener i filmen är när de pratar med en ryss metalsångare som ska imponera på en tjej genom att serenera låten ”Berserker” och visa sitt ”metal face”. Låten går i stil med ”My love for you is like a truck BERSERKER! Would you like some making f*ck BERSERKER?”. En annan av mina favoritscener är efter att en av Dantes gamla flammor bestämmer sig för att komma tillbaka till honom och Randal ser att Dante blint bara kastar sig över henne. I en dialog mellan henne och Randal avslutar Randal helt utan sin vanliga spydiga ironi med att säga ”Break his heart again this time, and I’ll kill ya. Nothing personal.”.
Sammanfattningsvis kan man säga att ”Clerks.” är en film med stort hjärta men minst lika stor käft som bör ses av alla över 20 år. Har man svårt för ovårdat språk och/eller svart vit lågupplöst bildkvalitet får man kanske anstränga sig lite extra för att uppskatta denna oslipade diamant.
Du måste ha bott under en sten för att missa hajpen om Juno. De som talar extra högt om Juno är de som gillar Garden State och Me and you and everyone we know. Det finns såklart undantag.
Foto: Copyright Twentieth Century Fox 2008, All rights reserved
På bion noterade jag att jag var den ende av manligt kön som frivilligt satte sig ner i biostolen för att se det som DN kallade för tjejkomedi de andra hade kommit dit troligen ofrivilligt ditsläpade av sina flickvänner. De av kvinnligt kön var majoritet i salongen. Under själva filmen så utgjorde tjejerna mer eller mindre en kör av ”Naaw”-ljud i hela biosalongen tätt följt av mitt skratt på grund av situationens komik.
Allting börjar omgående, det visar sig att Juno (Ellen Page) är gravid. Hon bestämmer sig för att behålla barnet (eftersom fostret redan har fått naglar) och tänker adoptera bort den till den perfekta familjen. Lättare sagt än gjort. Ett barn är inte något man bakar under en natt, en perfekt familj är inte så lätt att hitta.
Filmen är estetiskt tilltalande och jag kommer på mig själv att skratta åt detaljerna. Trots det oroades jag över replikerna som är väl genomtänkta och är så pass väl formulerade att de överträffar verkligheten, jag tänker på Gilmore girls standard. Men sen lossnar det. Till skillnad från Gilmore girls har manusförfattaren Diablo Cody tänkt igenom handlingen så väl att filmen inte kommer gå till historien för att bara leverera punchlines. Hon återkopplar lustigheter som är värda att återanvända och det uppskattar publiken, i stand up-världen kallas det callback.
Det Juno erbjuder är 90 minuter kärlek, den kommer inte förändra ditt liv men kanske på hur du ser på komedier. En smartare komedi än Juno är svår att hitta i filmmörkret 2008.
